Adolf Lindgren var mannen som kom ur knappa omständigheter och skapade sig en förmögenhet. Vid 50 års ålder var han en beundrad och aktad man i Örebro och hade ett stort inflytande i samhället. Hans livs bedrift vid denna tid var Centralpalatset, den mästerliga och beundrade byggnad som så påtagligt hjälpte till att förvandla småstaden Örebro till en stor mellansvensk stad av rang. Men det skulle komma ett storverk till: Adolf Lindgrens stiftelse.

Det är svårt att överskatta denna hans sista insats för Örebro och länet. Hans testamenterade förmögenhet på fem miljoner kronor har genom omsorgsfullt förvaltande jäst som en deg och ur denna ständigt växande organism har genom åren miljontals kronor delats ut som stipendier, bidrag till organisationer, föreningar, näringsidkare och jordbrukare. En donation som sträcker sig i vår framtid.

Sant är att Adolf Lindgren, långt efter sin död, i högsta grad fortfarande medverkar till utvecklingen av Örebro län!

Så började det

Adolf Lindgren flyttade till Örebro 1885. Han var då 21 år gammal och full av entusiasm över att få skapa sitt eget livsverk.
Som yngst i en syskonskara om 8 barn till lantbrukaren och grosshandlaren Johannes och hans hustru Johanna i Ölsremma socken i Västergötland hade Adolf stannat länge i föräldrahemmet för att hjälpa till i faderns jordbruk och lanthandelsrörelse.
Som nittonåring gav han sig iväg. Nu var det dags att pröva vingarna och kanske starta något eget. Via Jönköping kom han till Örebro.

Arbetar sig upp

I sin nya hemstad arbetade Adolf till en början som handelsbokhållare i olika firmor. År 1891 startade han kolonialvarufirman Pehrsson & Lindgren tillsammans med en annan ung man från Västergötland, Johan August Pehrson. Det nystartade företaget bedrev grosshandel med mjöl, socker och kolonialvaror, där en viktig vara blev kaffe. Affärerna gick bra och efter fem år berättade Adolf Lindgren i ett brev hem till sina föräldrar att grosshandeln omsätter 651 000 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle motsvara drygt 40 miljoner kronor. Bruttovinsten var 43 000 kronor, idag nära 2,8 miljoner.

Blir sin egen

Kompanjonen Johan Pehrson hade dock besvär med hälsan och tvingades vara borta från firman för att kurera sig på olika brunnsorter och år 1900 ombildades firman till aktiebolag med Adolf Lindgren som huvudägare och verkställande direktör. AB Pehrson & Lindgren hade vid den tiden 11 anställda.
1905 flyttade rörelsen, nu med en personal på 15 personer, in i ett nybyggt hus på Klostergatan 18. Här fanns kontor, bostäder och lagerlokaler.
Fram till första världskrigets utbrott var nettovinsten årligen 60 000 kronor, drygt tre miljoner kronor i dagens penningvärde. Under krigsåren 1914-1918 gav verksamheten den högsta vinsten i företagets historia. Samma år som Adolf Lindgren firade sin 50-årsdag var vinsten i hans företag 124.726 kronor, drygt sex miljoner kronor 2019.

Livets middagshöjd

Denna blomstrande tid firade personalen på Pehrson & Lindgren med att i födelsedagspresent ge sin direktör ett imponerande fotoalbum, inbundet i det vackraste skinn med förgyllda bokstäver. Där har avfotograferats grosshandlarföretagets fulla magasin där ostarna tronar på hyllorna och kaffesäckar bidar sin tid inför rostningen.

Adolf Lindgrens stjärna lyste starkt vid denna hans livs middagshöjd. Firman gjorde stora vinster och samtidigt hade han låtit bygga Örebros mest spektakulära hus, Centralpalatset, i stadens finaste rum intill slottet.

Han uppvaktades, som sig bör när det gällde en av Örebros mest betydande män, med pompa och ståt enligt tidens sed. På födelsedagen den 25 maj anlände gratulanterna under hela dagen med början klockan 8 då personalen överlämnade sitt minnesalbum. En timme senare anlände en deputation från stadsfullmäktige, där Adolf Lindgren var invald, med en oljemålning av Axel Borg, en kristallvas med rosor och ett cigarrskrin i silver, allt överlämnat av borgmästare Victor Schneider. Telegram från alla av betydelse i Örebro med omnejd anlände, vilka Adolf Lindgren efter födelsedagen lät binda in i en vacker röd skinnpärm.

Bilder från fotoalbum som personalen gav Adolf Lindgren på sin 50-årsdag.

De många järnen i elden

De goda åren efter 50-årsdagen medförde att företagets fonder växte, vilket var bra när firman gick 1920-talets magrare år tillmötes. Först 1928 blev siffrorna i bokföringen jämförbara med åren före kriget. Men konjunkturerna var vacklande och under 1930-talet var grosshandelsrörelsen ingen lönande affär. Vinsterna kom istället från en framgångsrik förvaltning av aktie- och obligationsportfölj, en verksamhet som låg under bolaget Adli. De var spridda mestadels i stora svenska företag som ASEA, LM Ericsson, TGOJ, Holmens bruk, Uddeholm, Separator och Stora Kopparberg. Grosshandlarrörelsen, filialen i Skövde såväl som Örebro, kom i bakgrunden och 1936 respektive 1937 överläts den till Bröderna Larsson i västgötastaden och till Örebro kolonialvaru AB i Örebro.

Firman Pehrsson & Lindgren leddes av Adolf Lindgren personligen från 1900 till dennes död 1938. Han lyckades trots påfrestningar under dåliga år manövrera och begränsa förluster och lämna efter sig ett välbärgat bolag. Men genom livet engagerade han sig samtidigt i annan affärsverksamhet. Han var under några år drivande kraft och vd i Örebro yllefabrik AB och AB Örebro ångbageri. Han var bland annat styrelseordförande i Örebro Dagblad, styrelseledamot i Ångfartygs AB Hjelmaren, Örebro nya rederi AB och AB Karbo Torfströfabrik söder om Falköping.

Adolf Lindgren i politiken

Under hela sitt liv var Adolf Lindgren sysselsatt med att bygga upp företag och konsolidera dem. Han hade också energi över till samhällsfrågor och var politiskt verksam. Genom lottning, sedan friherre Johan Gripenstedt lämnat riksdagen som representant i Örebro län för första kammarens nationella parti, ett av riksdagens båda högerpartier, tog Adolf Lindgren plats i riksdagen 1918, 54 år gammal. Den perioden blev kortvarig, knappt ett år. Men Adolf Lindgren återkom och valdes in 1922. Han fick sitta kvar efter valen 1926 och 1934 och lämnade riksdagen 1936 på grund av sviktande hälsa. Då hade han i första kammaren bevistat 18 riksdagar för högerpartiet.

Grosshandlare Lindgren – den generöse

Grosshandlare Lindgren gjorde sig känd som en generös person. Hans första donation, en altarduk, gick till hemförsamlingen i Ölsremma, anonymt förmedlad genom modern 1894. 1928 kunde kyrkan ta emot en ny orgel.
Han var givmild mot sin trofasta personal, vars barn fritt fick gå i affären och äta russin, bröstsocker och mandel direkt ur tunnorna. Han ordnade julfester och gav småbarnen en silversked till julklapp, som senare byttes ut mot fem kronor på en bankbok. Han bekostade gärna andras studier. En talangfull örebroare kunde tack vare Adolf Lindgren utbilda sig i sång hos John Forsell på Kungliga Operan i Stockholm, en annan kunde förkovra sig i konsten att måla tavlor, också den utbildningen förlagd i huvudstaden. Till örebroarna skänkte han statyn Befriaren i parken framför Centralpalatset samt fyra knölsvanar till slottsdammen. Han ordnade en eka och trädgårdsmöbler till Klunkhyttehemmet, ett vilohem för fabriksarbeterskor, och en flygel till sanatoriet i Garphyttan.

Denna frikostighet och välvilja porträtteras 1933 av Erik Wästberg, krönikör i Stockholmsbaserade Nya Dagligt Allehanda med följande citat:

Centralpalatset

År 1905 hade Adolf Lindgren börjat förbereda för uppförandet av ett stort kontors- och bostadshus med butiker i gatuplan på den mest centrala platsen mitt emot slottet. Det året förvärvade han fastigheten Olaigatan 19. På den fanns vid den här tiden Örebros första biograf, Sirius. Redan ägde han tomten i hörnet Storgatan-Olaigatan, där det gamla trähuset fortfarande stod kvar som tidigare huserat Karolinska skolan och där han haft sin specerirörelse tillsammans med Johan Pehrson i början av sin handlarkarriär. 1907 köpte han Slottsgatan 3, ett hus uppfört 1894 som fick stå kvar och gör så in i våra dagar med samma funktion som porthus in till Centralpalatsets gård.

1910 samlade Adolf Lindgren några grosshandlare och byggmästare omkring sig, fick dem att intressera sig för byggidén och skickade ut inbjudan till aktieteckning i AB Centralpalatset. Bolaget bildades 30 september 1910.

Illustration av Albert Jonsson som publicerades i Nerikes Allehanda den 6 juli 1911.

Arkitekttävling

Inget stort husbygge utan arkitekttävling. Tre förslag lämnades in, från stockholmsarkitekterna Carl Westman och Carl Bergsten samt ett gemensamt från örebroarkitekterna Elis Werner och Albert Jonsson. Prisnämnden, där stadsarkitekten Magnus Dahlander satt, förordade Carl Westmans förslag, men Adolf Lindgren ville hellre ha Werner/Jonssons. Och så blev det, Adolf Lindgren förfogade ju över 339 aktier av 400 i AB Centralpalatset vid denna tid.

I Nerikes Allenhanda av den 6 juli 1911 kan vi se vad Adolf Lindgren fastnade för, en byggnad som uppförs i en brytningstid mellan nationalromantik och jugend och där exteriören speglar båda stilarna.

Modernt och klassiskt

Örebro fick med Adolf Lindgrens bygge nu ett eget centralpalats av den speciella byggnadstyp som uppfördes i svenska städer under slutet på 1800-talet och som bebyggelsehistoriskt hör samman med industrialismen och handelns utveckling. Karaktäristiskt var stora byggnader som uppfördes centralt med butiker i gatuplan, kontor över dem och sedan bostäder, ofta rymliga representativa våningar för en framväxande grupp av välbeställda företagare och stadsbor.

Lokala material

Adolf Lindgren snålar inte varken med husets storlek eller byggnadskvalitet. Det uppförs med lokala material, 2,4 miljoner tegelstenar gick åt till bygget. De levererades från Marks Tegelburk väster om Örebro. Från Nasta inhandlades mur- och putssand och betonggrus. Från Latorp kom 50 vagnslaster kalk, fönster och dörrar tillverkades av Bröderna Erikssons snickerifabrik i Örebro. Kalkstenen beställdes från Yxhult och marmortrappor från Glanshammar.

Exteriörs- och interiörsbilder från Centralpalatset

Omsorgsfull kvalitet

Bygget går snabbt, bygglovet gavs i maj 1911 och den 30 september 1913 kunde Adolf Lindgren bjuda in sina stadsfullmäktigekamrater med fruar till visning. De imponeras av moderniteten, elva hissar, centralvärme, badrum med vattentoaletter, gasspisar och centralvärme.

Kvalitet syns i varje detalj: trappräckenas dekorativa joniska avslutningar som går igen i pelardekorationerna, de mahognyinredda hissarna med svängda läderbänkar och speglar, marmorimitationen i stucco lustro på trapphusens väggar, kopparplåten över globen som avslutar hörnhusets tak, Adolf Lindgrens monogram inslaget i de kopparinklädda fönstren och, ovanpå hela härligheten, det glaserade takteglet.

Biografen

När Adolf Lindgren byggde sitt hus ville han behålla kvarterets biograf, Sirius, beläget i ett trähus på den rivningstomt som Lindgren köpte 1905. Sirius var Örebros första biograf. Den fick dock byta namn till Röda Kvarn sedan den inhysts i Centralpalatset i hörnet Olaigatan-Slottsgatan. Vid invigningen 1913 visades filmen Quo Vadis. 1928 bytte bion namn till Roxy som sedan 1989 är en kommunal biograf för visning av kvalitetsfilm.

Handelsgymnasiet

Adolf Lindgren hade en förmåga att genomföra det han tyckte var viktigt. Själv hade han aldrig fått någon högre skolning, endast varannandagsskola i Ölsremma och det han lärt sig i faderns handelsbod. Men han förstod även att förkovran genom utbildning var en grundläggande del i unga människors utveckling och för möjligheterna till en bra försörjning. Han insåg också vad tillgång till utbildad och kunnig arbetskraft betydde för att affärsrörelser och handel skulle blomstra i staden Örebro.
Därför drev han som ledamot i stadsfullmäktige frågan om att inrätta ett handelsgymnasium. Kommunen utredde frågan och efter fyra år kom man fram till att en skola skulle inrättas under förutsättning att den kunde lokalt finansieras. Även det ordnade Adolf Lindgren, liksom lokaler. År 1914 startade Örebro Handelsgymnasium i Centralpalatset. Elevkåren var föredömligt jämlik. Den första avgångsklassen bestod av 14 unga män och 16 flickor. Handelsgymnasiet var kvar i Centralpalatset fram till 1954.

Första avgångskullen från Handelsgymnasiet 1917.

Efter Adolf Lindgren

1940 fördes tillgångarna i Adolf Lindgrens handelsrörelse Pehrsson & Lindgren samt Adli AB till nybildade Adolf Lindgrens stiftelse, vars konstituerande sammanträde ägde rum 30 maj 1939 på Örebro slott. Vart understöden skulle gå var i testamentet brett hållet: utövare av jordbruk, fiske och hemslöjd, studerande, ekonomiskt behövande och allmännyttiga företag i Örebro län. Första gången delades understöd ut 27 oktober 1940.
Testamentet förskrev att tillgångarna skulle placeras i ”guldkantade papper”, vilket visade sig ge låg avkastning och låg tillväxt. 1979 ingav därför Adolf Lindgrens stiftelse en ansökan om permutation av donationsföreskrifterna, så att fri placering av kapitalet blev tillåten och att Adolf Lindgrens stiftelse delades upp i två med samma styrelse, en för jordbrukare och en för studerande. Här skapades förutsättningarna för den goda tillväxt av kapital och avkastning som skett.