FASTIGHETEN

Fastigheten som kallas för Centralpalatset är belägen på Storgatan 4-6 och Olaigatan 17-19 i Örebro. Byggnaden uppfördes år 1911-1913. En del av det som kallas för gårdshuset uppfördes 1887. Arkitekter var Albert Jonsson och Elis Werner. Läs mer om fastighetens historia nedan.

Ägare och förvaltare av fastigheten är Adolf Lindgrens stiftelse.
Fastigheten består av 60 bostadslägenheter och 23 kommersiella lokaler.

Bostadslägenheterna fördelar sig på:

• Ettor: 11 st – Boarea: 23-48 m²
• Tvåor: 24 st – Boarea: 49-81 m²
• Treor: 5 st – Boarea: 82-102 m²
• Fyror: 2 st – Boarea: 163 m²
• Femmor: 9 st – Boarea: 158-190 m²
• Sexor: 3 st – Boarea: 187-190 m²
• Sjuor: 6 st – Boarea m: 254-271 m²

Historien bakom Centralpalatset

Här kan du läsa om Centralpalatsets historia, från uppförandet i början av 1900-talet till dess roll i stadsbilden idag. Texten beskriver byggnadens arkitektur, dess användningsområden genom åren och de förändringar som har skett. Genom att läsa om historian bakom får du en inblick i byggnadens betydelse för staden och dess kulturhistoriska värde.

Informationen är hämtad från:

R. Hjärtström. (2019). Byggnadsminnesförklaring av Centralpalatset i Örebro, Kv Skolgården 16, Olaus Petri församling, Örebro kommun. Länsstyrelsen.

G. Paulsson. (1973). Svensk Stad. (2 uppl.) Studentlitteratur.

Den bebyggelsehistoriska bakgrunden

Örebro är ett exempel på begreppen ”Den agrara köpstaden”, ”handelskapitalismens stad” och ”den fria industrialismens stad” från boken Svensk Stad (Paulsson, 1973). Boken handlar om de svenska städernas förändringar och utveckling under 1800-talet. Syftet är att klargöra sambanden mellan förändringar i ekonomin och stadsmiljöns förändring och utveckling. Paulsson använder Örebro som exempel, här finns ovanligt tydliga årsringar som visar stadsutvecklingen över lång tid. 

Den ”agrara köpstaden” är en lantligt småskalig trästadmed en ekonomi delvis baserad på självhushållning. Den försvann från Örebro i samband med den stora stadsbranden år 1854. Efter branden inrättades den intensiva byggnadsverksamheten och det skapades en stadsmiljö av helt annan karaktär. Örebro fick nu ett rätvinkligt gatunät, kring det avsevärt förstorade Stortorget, och längs den breddade Drottninggatan byggdes representativa stenhus med flera våningars höjd. Den mest storslagna byggnaden från den tiden är Rådhuset. Örebro började förvandlas från trästad till stenstad, den agrara köpstaden övergår till handelskapitalismens stad. Den nya staden präglades av en mer specialiserad ekonomi med större inriktning på handel och minskad betydelse för självhushållet.

Förändringen efter branden omfattade dock endast en begränsad del av staden, det område som brann, d.v.s. området mellan nuvarande Våghustorget och norrut mot Svartån. De övriga delarna av Örebro behöll tills vidare sin ålderdomliga bebyggelsestruktur.

Industristaden växer fram

Den stora omvandlingen av området norr om Svartån inleddes under 1800-talets senare del. Under åren därefter kom den stadsdelen att helt ändra karaktär, det är ”den fria industrialismens stad” som då växer fram. Det är under denna dynamiska tid som Centralpalatsets byggherre, Adolf Lindgren, skapar sig en ställning i Örebro. Det nytillkomna järnvägsnätet torde ha varit av avgörande betydelse för industrins lokalisering till området. Stationsområdena, Västra stambanan och Köping Hults järnväg, placerades utan direkt kontakt med det då bebyggda området i staden. Det obebyggda området kunde därför enkelt användas för den växande industrins behov. Den första anläggningen av betydelse var Örebro tändsticksfabrik, som under mitten av 1850-talet etablerades sydost om stambanans station, Örebro C. Till samma område koncentrerades senare skoindustrierna i staden. Den första betydande industribyggnaden, Örebro skofabrik, uppfördes år 1907 i hörnet Järnvägsgatan/Klostergatan. Omkring år 1910 uppfördes flera större fabriksbyggnader längs Östra bangatan, söderut inom området. Kring Järntorget och längs Storgatan uppfördes en representativ stenhusbebyggelse. Det var en radikal stadsomvandling, staden bytte skala, enkla trähus i två våningar ersattes av stiliga stenhus i jugendstil med storstadsmässiga volymer. 

Adolf Lindgren

Adolf Lindgren (1864 – 1938), lämnar det lantliga hemmet i Knallebygden och kommer till Örebro vid 21 års ålder år 1885. Hans formella utbildning är varannandagsskolan, men han har redan god praktisk erfarenhet av handelsverksamhet. Han arbetade inledningsvis som handelsbiträde i olika firmor. Han lär känna Johan Pehrson, också en inflyttad västgöte. De arbetar båda hårt, bygger upp erfarenheter och kapital. De bildar tillsammans år 1891 firman Pehrson & Lindgren och köper en fastighet i hörnet av Storgatan-Olaigatan, där de etablerar en handelsrörelse. År 1900 ombildades grosshandelsfirman till ett aktiebolag med ett grundkapital på 200.000 kronor. Johan Pehrson sålde i början av 1910-talet sina aktier till Adolf Lindgren. Han lämnade då grosshandeln med kolonialvaror och specier för att istället ägna sig åt skobranschen. Lindgren blev nu helt dominerande som aktieägare. Grundkapitalet i bolaget höjdes till 600.000 kr, och AB Pehrson & Lindgren blev sedan det centrala företaget i Adolf Lindgrens affärsverksamhet.

Det har gått ca 25 år sedan han kommit till Örebro och började försörja sig som handelsbiträde. Han är nu en framgångsrik och väletablerad företagare i staden. Han har som sådan en stark social position, en position som han senare utvecklar inom också andra områden än affärslivet. Det handlar om social och politisk verksamhet, förutom att vara storföretagare blev han också bland annat kommunal- och riksdagspolitiker. Men han är också öppen för helt nya affärsprojekt. Under sommaren år 1910 samlar han en mindre krets av grosshandlare och byggmästare i ett konsortium med planer på att låta uppföra ett stort bostads- och kontorshus med butikslokaler i bottenplanet.

En inbjudan att teckna aktier i AB Centralpalatset sändes ut, sedan stiftarna själva tecknat sig för sina aktier. Intresset var uppenbarligen begränsat, kanske var priset på aktierna högt, eller så bedömdes byggnadsföretaget som äventyrligt och riskabelt. Adolf Lindgren fick själv gå in med mer eget kapital för att stamkapitalet skulle nå upp till den nivå som var nödvändig för att kunna bilda bolaget. När sedan Centralpalatset började byggas förfogade han själv över 339 aktier av 400. AB Centralpalatset stiftades formellt den 15 juli 1910, och konstituerande bolagsstämma hölls den 30 september 1910.

Arkitekttävlingen och Albert Jonsson

Att bygga Centralpalatset var i många tycken stort och betydande för Örebro. Som ett första steg hölls en inbjuden arkitekttävling, där arkitekten Carl Nissen formulerade förutsättningarna. Nissen var en danskfödd arkitekt, som drev egen arkitektverksamhet i Örebro under åren 1896 – 1922. Han blev som arkitekt känd som expert på skolbyggnader, och kom att rita över hundra sådana i Sverige. I tävlingen deltog Carl Westman, Carl Bergsten samt Örebroarkitekterna Albert Jonsson och Elis Werner med ett gemensamt förslag. Här ställdes följaktligen två av den tidens mest etablerade arkitekter i Sverige, mot två unga och lokalt verksamma arkitekter.

En övergripande tanke var att byggnaden skulle ges en utformning som harmonierade med slottet, men också tydligt skulle underordna sig slottet i stadsbilden. Stadsarkitekten Magnus Dahlander och de övriga arkitekterna i priskommittén förordade Carl Westmans förslag. Enligt Dahlander med en ”synnerligen förnäm fasad i svenskt kynne”. Adolf Lindgren föredrog dock Jonsson/Werners förslag, och de fick uppdraget att arbeta vidare med projektet. Den 6 juli 1911 publicerade Nerikes Allehanda Elis Werners skiss över det blivande Centralpalatset.

Centralpalatset är den andra kända byggnaden där Albert Jonsson (1880 – 1954) och Elis Werner (1877 – 1947) gemensamt signerar ritningarna, de hade vid den här tiden att gemensamt bolag och det är möjligt att de här valde ett organiserat samarbete av praktiska skäl. Att bygga Centralpalatset var ett exceptionellt omfattande byggprojekt i Örebro, inget liknande hade tidigare byggts i sitt slag. Men det blev Albert Jonsson som fick fullfölja projektet. Elis Werner lämnade Örebro, arbetade på Isak Gustaf Clasons arkitektkontor i Stockholm, och etablerar sedan under 1920-talet egen verksamhet som arkitekt i Säter, Dalarna. Werner var född i Örebro, han arbetade som ritare på ett arkitektkontor i New York under 1890-talet, studerade sedan vid École des Beux-Arts i Paris, där han efter fem års studier avlägger arkitektexamen år 1907. Året därefter etablerar han sig som arkitekt i Örebro med eget kontor.

Albert Jonsson (1880 – 1951) var född i Stockholm, men hans familj flyttade senare till Örebro. Fadern Oskar var asfaltläggare, han blev med tiden disponent och filialchef för Nya Asfaltbolagets kontor i Örebro. Albert Jonsson utbildar sig till arkitekt på Kungliga Tekniska högskolan, och arbetar som ritare på Magnus Dahlanders kontor, innan han etablerar sig som arkitekt med eget kontor. Han var under hela sin verksamhetstid som arkitekt bosatt i Örebro.  År 1906, vid 26 års ålder, får han sitt första betydande uppdrag. Han ritar då två stora femvåningshus i jugendstil vid Oskarsparken/Manillagatan. Under perioden fram t. o. m. 1926 ritar han ett 40-tal hus i Örebro. Han har sitt kontor i vindsvåningen på Centralpalatset, Olaigatan 17 B. År 1930 avslutar han helt sin verksamhet som arkitekt och flyttar till Stockholm.

Centralpalatsen som byggnadstyp

Centralpalatsen är en specifik byggnadstyp som börjar förekomma i svenska städer under slutet av 1800-talet. De hör bebyggelsehistoriskt samman med den tid då industrialismen och det nya merkantila livet förändrade bebyggelsemiljön i många svenska städer. Det är den typ av stadsomvandling som delar av området norr om Svartån i Örebro genomgick under det tidiga 1900-talet. Centralpalatsen var i regel stora och representativa byggnader som uppfördes i centrala lägen. Det nyskapande bestod i att de innehöll flera funktioner; butiker, kontor, bostäder, restauranger, konditorier, och annat som hörde det moderna urbana livet till. I Centralpalatset i Örebro inrymdes till exempel stadens första riktiga biograflokal.

Centralpalatsen hade som regel butiker i bottenvåningen, och däröver en kontorsvåning med lokaler för exempelvis jurist- och mäklarrörelser. I övrigt innehöll byggnaden bostäder som svarade mot de krav på representativitet och komfort som ställdes av en framväxande grupp av välbeställda företagare och med dem jämställda övriga stadsbor.

Centralpalatset i örebro

Samtliga fastigheter vid Storgatan, Olaigatan och Slottsgatan där Centralpalatset skulle uppföras, hade tidigare förvärvats av Adolf Lindgren som nu sålde dessa till bolaget Centralpalatset AB.

Byggnadslov beviljades den 29 maj 1911. Byggarbetena påbörjades sedan så snabbt som möjligt, och i juni 1911 var arbetet med grundläggningen i full gång. Hela byggprojektet genomfördes av bolaget i egen regi, eftersom entreprenadanbuden bedömdes som alltför kostsamma. Arbetet leddes av byggmästare Axel Malmrot med Axel Moberg som verkmästare, två etablerade och välkända namn inom byggbranschen i Örebro vid den här tiden. Som bokförare anställdes Arvid Adamsson, som senare blev vice värd och ansvarig för bolagets kontor och administration. Men det var självfallet styrelsen, och ytterst bolagets dominerande ägare tillika verkställande direktör, Adolf Lindgren, som svarade för de strategiska besluten.

Adolf Lindgrens dominerande ställning i AB Pehrson & Lindgren gjorde att det företaget på olika sätt kunde medverka när Centralpalatset byggdes. Bland annat så uppträdde företaget som kreditgivare fram till år 1920, och även som bank för den fortlöpande verksamheten.

Byggnadstiden kom att omfatta drygt två år, taklagsfesten hölls på nyåret 1912 – 1913, och de första hyresgästerna kunde flytta in den 1 oktober 1913.

Men byggnaden var då inte helt färdig, vindsvåningen blev inte färdigställd förrän under år 1914. Det berodde på att det krävdes Kungl. Maj:ts tillstånd för att inreda vinden. Enligt den då gällande byggnadsstadgan för rikets städer fick ett boningshus ej innehålla fler än fem våningar, bottenvåningen inräknad. Byggnadsnämnden hade endast en gång tidigare hanterat frågan om att inreda ytterligare en våning, här ställde sig nämnden negativ. I fråga om Centralpalatset gjorde stadsarkitekten en särskild utredning, där han främst undersökte hur man hanterat den frågeställningen i Stockholm. Han sammanfattar i sitt utlåtande att byggnadsstadgan endast räknat med enbart boningshus och ej kombinerade bostads- och affärshus, och att Centralpalatset, om bottenvåningen frånräknas, endast innehåller 5 bostadsvåningar och tre träbjälklag. I sin skrivelse till Konungen den 13 mars år 1912, tillstyrker byggnadsnämnden AB Centralpalatsets ansökan, med villkor att tillräckliga brandfria utrymningsvägar skulle anordnas för lägenheterna i vindsvåningen.

Bolaget fick Konungens tillstånd att inreda vindsvåningen. Vindsvåningar av denna typ kallas ofta ”Kungsvåning”, av just den anledningen att de kunde byggas först efter särskilt tillstånd av Konungen (Kungl. Maj:t).

I samband med att Centralpalatset byggdes lät Adolf Lindgren anlägga en park mellan Olaigatan och Svartån, den stod klar år 1913 och fick namnet Centralparken. År 1914 donerade han till Örebro stad skulpturen ”Befriaren” som fick sin plats i parken.

Ett modernt, representativt centralpalats

Det nybyggda Centralpalatset hade ett mycket attraktivt och representativt affärsläge i staden. När byggnaden stod klar var samtliga butiker uthyrda. Huset kunde erbjuda biograf, bank, konditori, järn-, speceri-, päls-, manufaktur- och cigarraffär, antikvariat och pappershandel, samt restaurang och pensionat. Flera välkända örebroföretag har sedan genom åren, ofta under lång tid, haft sin verksamhet i huset. 

Lokalerna på andra våningen har använts för många ändamål. Kontor, tandläkar- och läkarpraktik, utbildning med mera. Det nyinrättade Örebro Handelsgymnasium fick här sina undervisningslokaler, skolan tillkom på initiativ av Adolf Lindgren. Här fanns också fram till 1980-talet ett pensionat.

Flera välkända Örebroare med familjer har genom åren bott i Centralpalatset. Personer med anknytning till AB Centralpalatset och dess verksamhet har också som regel haft sina bostäder i huset.

Centralpalatset rymmer även en väsentlig del av Örebros biografhistoria. Biografen i byggnaden är Örebros äldsta renodlade biograflokal. Den kallades ursprungligen Röda Kvarn, men fick namnet Roxy år 1928, då namnet Röda Kvarn övertogs av biografen Imperial på Storgatan.

Det nybyggda Centralpalatset blev slutpunkten på den stora stadsomvandlingen norr om Svartån. Det speglar tillsammans med flera storstadsmässiga byggnader vid Järntorget och längs Storgatan, den moderna stenstadens genombrott i Örebro. Det sena 1800-talets fria industrialism satte sin årsring i stadens bebyggelsehistoria. Det blev en monumental manifestation av den nya tiden, Centralpalatset saknar genom sin storlek och påkostade utformning motsvarighet bland sin tids byggnader i Örebro.

BYGGNADENS UTFÖRANDE

Centralpalatset ägs idag av Adolf Lindgrens stiftelse och är klassat som ett byggnadsminne enligt beslut av länsstyrelsen. Byggnadsminnesförklaringen omfattar trapphusen med sina dekorationsmålningar samt byggnadens exteriör.

Byggnadens mäktiga volym karakteriseras av en sen jugendstil med tydliga inslag av nationalromantik. Det höga brutna taket är täckt av glaserat enkupigt lertegel med gesimsrännor och utsmyckning i kopparplåt, stommen är av tegel och gatufasaderna har en genomfärgad stålruggad kalkcementputs med inslag av glimmer. Putsen är pigmenterad med så kallad rödfyr från Örebrotrakten. Rödfyr är en restprodukt som man får när man bränner alunskiffer vid kalkbrott.

Hela bottenvåningen är klädd av kalksten från Hällabrottet Yxhult, och har utsmyckningar med former och motiv som exempelvis kottar, granar och barr och som är karakteristiska för både jugend och tidens nationalromantiskt präglade arkitekturstil. Även invändigt är byggnaden utformad med stor omsorg. Entréer och trapphus har en utformning och utsmyckning som väl svarar mot byggnadens exteriör. Utrymmena är mycket rymliga med delvis välvda tak, påkostad inredning och dekorationsmåleri. Väggarna har marmorering i tekniken stucco – lustro, ett arbete som utfördes av italienska stuckatörer, som också utförde stuckarbetena i lägenheterna.